Men hon skulle ju gjort så mycket mer...

När jag hade min kolonilott vid lägenheten fanns det en kvinna alltid var så engagerad och hade hand om allt. Hon var alltid pigg och glad och trevlig och under odlingsmånaderna träffades vi nästan varje dag.
För 1½ år sedan fick hon veta att hon hade cancer. Överallt. Under några månader såg jag inte henne alls. Bara pratade med henne i telefon emellanåt. Jag passade hennes blommor och tog hand om posten osv när hon låg inlagd.
När hon väl kom hem därifrån träffade jag bara henne två gånger till innan jag flyttade. Att hon var väldigt sjuk gick att se. Den pigga, engagerade kvinna som vandrat i fjällen sommaren innan orkade knappt gå med rullator i sin lägenhet.

Trots det verkade det ändå som det blev lite bättre, även om cancern inte försvann. Det fanns lite kvar. Sista gången jag pratade med henne mådde hon bättre, och så länge som cancern inte växte så skulle de inget göra.

Fick ett julkort där hon skrev att hon inte mådde helt bra, men att hon orkat vara ute och sköta om sin kolonilott i somras. Det gjorde mig glad för det kändes som det kanske ändå fanns nått hopp.

Men idag fanns hennes dödsannons i tidningen.
Jag har lite svårt att ta in att hon inte finns mer. Det var ju nu hon skulle resa, vara stugvärd i fjällen och vara ute och rensa bort ännu mera ogräs.
Känns på nått sätt orättvist, fast jag vet inte om döden någonsin är rättvis. Eller kanske är det den är eftersom vi alla ska dö någon gång.